Det passar sej som fan

Mitt barn vaknade häromnatten med en känsla av att hen inte kunde känna sitt hjärta slå och att luften tog slut. ”Om man inte berättar om sina rädslor bygger de ett svart, kladdigt bo i ens bröst. Ut med den ledsna luften”, brukade jag säga när hen var liten. Nu drack vi te vid 4 på morgonen (för hen är stor nu) och pratade om varför hjärnan inte är snäll mot en på natten och varför det känns som att ångesten kan döda dej när den faktiskt inte kan det. Hen ville berätta som sitt mörkaste, minsta och räddaste. Och om jag ville vara någon att räkna med, så måste jag bära berättelsen.

Vad andra människor bär på, ja, vad vet vi om det. Vi kanske vet en bit av våra närmastes historia, men inte allt. Vi kan döma och tro och anta en massa, oftast är inget av det sant. Samtidigt finns det tillfällen när man frågar sej ”varför berättar du det här för mej, det där var mer än jag ville veta”. I berättandet ligger en börda till mottagaren, den som delar med sej säger ”här, här får du en bit av min historia”. Tyngden kan vara oerhörd och omskakande.

Jag valde nyligen att dela en text som jag skrev för mer än ett halvår sedan. Jag delade min sorg, och fick som en följd av det ta del av andras upplevelser i en mängd kommentarer och meddelanden. Ändå kände jag mej lättare efteråt för att vi alla som delat med oss, slapp känna oss som de enda i världen som mist ett barn. Det fanns någon mer som förstod, den fanns en berättelse till.

Jag vet inte varför jag inte publicerade texten direkt den där dagen i april. Den satt liksom fast i mej och jag kunde inte låta någon läsa den när det så nyss hade hänt. I någon djup hörna inom mej sa jag att det var skamligt, något som inte passade sej att prata om, något som jag bar skuld till. Den urgamla kvinnliga skulden kring att inte kunna bära ett barn, att inte vara tillräckligt mycket värd det. Det är väl inget man pratar om, eller? Ingen vill väl ha din skit och din sorg rakt i ansiktet?

Kanske är det tvärtom det som för oss närmare varandra. Vi delar varandras bördor, det är det som gör oss till vänner, partners, syskon, föräldrar. Tror du inte jag vill veta ditt värsta, då kanske vi inte hör ihop? Lite tillspetsat tror jag att det är så vi bygger starka band med andra människor. Då hamnar vi bortom allt need-to-know-basis-trams. Även om det är det mörkaste, och vi inte kan vi inte kan förstå omfattningen, kan vi bära vännen eller barnet eller föräldern en bit på vägen. När någon annan slagit på den tyngsta sorgen och den största utsattheten kan vi inte backa. Vi kan inte säga ”nu blev det för mycket, det passar sej inte”.

Mitt barn fick veta att ångest finns, att det är en del av att vara vuxen. Känslan av hjälplöshet och mörker, som vi har så svårt att hålla ifrån oss. Vi fick ta det i vargtimmen, en onsdag i november. Jag försöker bära en bit av det för evig tid åt mitt barn. Och hen blev med ens så mycket starkare där med tekoppen i handen och sina rädslor ute i ljuset.

För det passar sej att prata om det. Alltid.

Det passar sej som fan.

Du fick nästan ett namn

Käraste lilla,

du som en kort tid levde i min kropp och i våra liv.

Du som var vår dröm, vårt lilla barn.

Du hann bli verklig, en tyngd i min mage, en själ som brann i din pappas hjärta. Du hann få vår värld att bli varmare, större och glödande.

Vi hann drömma in dej i våra dagar, i våra vandringar, i våra årstider. Du hann få sova under ett träd i vår trädgård. Du hann få gå med tultande steg genom gräset. Du hann få ropa: Titta, blomma!

Så hann vi leva med dej en tid. Så länge att din själ blandades med våra. Så länge att du nästan fått ett namn.

Nu får vi vänja oss vid att leva utan dej. Vi fick begrava dej och sörja dej. Min kropp får vara tom, utan tyngden som hållit mej fast på jorden. Som ett litet tomrum i din pappas hjärta.

Tack för att vi fick ha dej, bära dej, drömma dej in i vårt liv.

För att du för alltid förändrat vårt liv, för att vi fick se ditt hjärta slå en gång. 

Käraste lilla, hälsa till farmor.

 

IMG_1285.JPG

Stapla livet

Man kommer till en punkt i varje vedstapel, sa min man häromdagen, då man kan lägga dit en famn och vedträna bara lägger sej till rätta.

Så är det. Vid en viss punkt, en viss höjd på stapeln, har man full överblick. Man kan ta en bunt vedträn mellan händerna och lägga dem på plats i en svacka. Och de passar där.

Det är som livet.

Man kommer till den där punkten, den där veckan eller det där året när allt stämmer. Man kan ta sina drömmar, sitt pick och pack eller sina arbetsuppgifter mellan sina händer och placera dem tryggt och perfekt.

Andra år eller dagar, blir allt man tar i bara en hög med pinnar som halkar ur händerna. En spretig bunt stickor som river upp nagelband och lämnar spetor i fingrarna.

Jag undrar vad det är som plötsligt gör att man ser hur allt ska ligga. Var det fattas. Var det lutar. Var det glider och kasar. Om det är för att man själv plötsligt är på rätt nivå för att se den där luckan. Att det finns någon nivå av insikt eller kunskap eller mod som man måste nå innan man ser.

Man vet inte vart man ska, eller hur man kommer dit förrän man är där. Det går inte att mäta eller räkna ut.

Ändå känns det när det händer.

Vem är förloraren?

Jag förvånas inte särskilt över en del nyheter som kommit sista tiden. Män vet inte vad hushållet kostar, kvinnor tar mer än 60 procent av vab-dagarna, kvinnor är hemma obetalda med barnen mycket mer och mycket längre än män. Och män köper grejer till sej själva, medan kvinnor täcker upp i hushållskassan med sina egna besparingar.
Kvinnor, eller mammor, missar pensionpengar, karriärmöjligheter, de har sämre chans att få schyssta anställningar eftersom arbetsgivaren vet att de kanske kommer att skaffa barn. Skaffar de barn, är de usla anställda som sedan kommer tramsa omkring hemma mesta tiden tills ungarna flyttar hemifrån. Lite så har det tyvärr blivit.
Nej, jag tycker inte man ska öronmärka föräldraledigheten med speciella ”pappadagar”. Det ska väl folk själva kunna begripa och planera? Det som i själva verket är riktigt skrämmande är attityden som visar sej när man pratar om de här frågorna. Att vara hemma med barn, sköta hus och hem och ”missa” karriären är för losers. Kvinnorna är förlorarna som är hemma. De har den lätta, och lite löjeväckande uppgiften att torka näsor och handla på extrapris. För att den enda måttstock folk har är gjord av pengar. Det enda man kan relatera till är vad det här barnprojektet gör med ens ekonomi.
Många män vill kanske vara hemma, de vågar bara inte berätta det för polarna eller chefen. Många är hemma, gubevars, men de som pratar om hur underbart det är, är få. Jag vet också män som fått barnbarn och plötsligt blommar ut i all sin pappalyckan när de får en andra chans, när inte längre allt hänger på dem.
Jag kommer från en faderslös generation. Pappor jobbade och ägnade sej åt sitt. I bästa fall var helgen och semestern den tid då papporna dök upp och svepte iväg med sina familjer i rosa moln av båtfärder på insjöar, tältande eller korvgrillning vid skridskoisen.
40 år senare är de som inte värnade sina närmaste de där viktiga åren, stapplande statister i en urholkad familj där mormor eller farmor är den självklara mittpunkten. Kanske undrar de varför? Antagligen undrar de varför. De som hade allt.
Jag vill bara att ni känner lite på känslan för vem som är förloraren i den här ekvationen.

Ni kanske undrar varför jag skriver om det här nu. Världen är i uppror. Ryssarna flyger för nära, ebolan nafsar västvärlden i hälarna och folk drunknar och svälter när de söker fred och lugn för sej och sina familjer. Vi har det ju så bra här!

Det är ju just det. Vi har det bäst och hälften av landets föräldrar mäter livskvalitet i pengar.

Det ekar jävligt tomt.

Hundar och döden

Avslutade igår lyssningen på P1 Dokumentären ”Kvinna hittad död vid badplats”. För 5-6 år sedan anklagades en man i norra länet för att ha mördat sin hustru som blivit ihjälslagen under en promenad med parets hundvalp. Efter mycket om och men avskrevs mannen från utredningen; man kunde helt enkelt inte binda honom till mordet. 

Jag gav mej ut på en promenad ikväll, med vår hund. Han är 1 år nu, vissa dagar helt underbar (igår, till exempel) men idag en pestig, hormonrubbad terrorist. Det regnar och hunden hoppar oavbrutet upp på mej under den första biten, försöker bita tag i min (svindyra) regnjacka som jag är väldigt rädd om. Efter tre nedbrottningar, varav den sista slutar med att jag får lägga mej tvärs över hunden i det blöta diket, kommer vi äntligen iväg ordentligt. Jag går och är irriterad och funderar över priset på hundkött på svarta börsen i China Town. Skithundskött.

För den stackars kvinnan i den tragiska historien, slutade livet på ett för henne förmodligen helt osannolikt sätt. På hennes kropp fann polisen hår från ett djur. Man antog först, medan hennes man var misstänkt, att detta var päls från hunden. Därför skickades aldrig håren på analys. Sedan mannen avskrivits från utredningen, skickade en tekniker in håren till labbet. Han hade fått för sej att det kunde vara en älg som orsakat skadorna på kvinnans kropp. Hunden kunde ha provocerat en älgtjur på friarstråt, som då kunde ha gått till attack. Älgar slår ikull och stampar på den eller det som stör den. Skadorna på kvinnans kropp, ja, hon är helt enkelt trasig.

Jag går med telefonen i fickan, gps-appen är på för jag vill veta ungefär hur lång min uttänkta runda är. Imorse sprang hunden och jag 4 kilometer, och jag hoppas lägga 6-7 kilometer till till motionssumman för dagen. Det är en omväxlande promenad längs lilla landsvägen runt byarna omkring, grusvägar och skogsvägar. Hunden börjar lugna sej och traskar på jättefint. Vi kommer ut på en väg som leder till en fälla (eller ett kalhygge, om man så vill), vägen går längs ett fält och en ekbacke. 

Kvinnan som, som det senare skulle bevisas faktiskt dödades av en älg, dog i september. Då är älgarna tydligen som mest lättretliga. Älgko med kalv är under vår och försommar något man ska akta sej för att komma för nära. Älgkor är duktiga mammor, och kan blir aggressiva. Kvinnans jacka var full av fläckar av vad som visade sej var älgsaliv. Brunstiga älgar tuggar nämligen fradga, väldigt mycket fradga. Älgspott är inte den första frågeställningen när man skickar in ett mordoffers kläder till kriminaltekniska laboratorier. I det här fallet hade man bara tittat efter DNA från mannen.

Hunden börjar plötsligt oroa sej. Han gör det ibland, till exempel om vi kommer för nära vildsvin i skogen. Vildsvinen har jag känt lukten av och det är inte trevligt. Hunden börjar springa lite i sidled, med svansen lågt och huvudet sänkt. Då hör jag det omisskännliga ljudet av en älg. Ett dovt, lite ihåligt ”ouu-å”.

Det blir lite sådär ni vet, som när man sett en skräckfilm och inte vågar gå upp på vinden eller ner i källaren för att man tror att samma psyko som fanns i filmen, också ska finnas på just din vind eller i just din källare. Rädsla och oro av den typen följer ingen logik, den är inte rationell. Men vad fan, ska jag nu också bli ihjälstampad av en älg?! Precis som den andra stackars kvinnan. Och bilder och ord från dagens fika hemma, när jag berättade historien om älgen i detalj för maken och våran kompis snurrar trögt och sömngångaraktigt genom huvudet. Jag måste bort från den här vägen.

Den älgdödade kvinnans man fick liksom aldrig livet tillbaka och jag hinner tänka att min man har ett alibi just då. Vägen går vidare ut på fällan, vi går med raska steg. Hundens oro släpper och vi kommer bort till skogen. Jag kollar in vartenda träd, vartenda älgtorn ifall jag behöver en reträttplats. Men det kommer ingen älg. Det kommer ju aldrig något psyko när man går ner i källaren heller. Älgarnas brunstperiod är inte förrän september-oktober och det vet jag ju egentligen. Jag brukar inte vara rädd i skogen, inte sen jag var liten och var rädd för grävlingar. Människor skrämmer mej mer än djur. Och jag skrämmer mej själv mer än vad andra människor någonsin gjort.

”Love more, worry less” hade jag som tanke imorse. Jag la till och med ut en bild med den texten på facebook. Men den blossar upp när man minst anar, när man inte orkar stå emot och inte kan fajtas. Oron och rädslan är ett fult troll. Ett troll som inte bor i skogen, utan i huvudet.

Den fejkade lyckan

När jag var liten såg jag mina föräldrarna nakna. Inget konstigt med det på 1970-talet i Sverige. Jag såg på deras kroppar och tänkte: Jaha, så ser de ut. Det är så andra människor också ser ut, antagligen.

När jag var liten, träffade jag många olika typer av människor. Det var morfars kompisar, brorsans kompisar, föräldrars jobbarkompisar, kompisars föräldrar och mor-och farföräldrar. Jaha, tänkte jag, så gör de, så bor de och de jobbar med det. Som folk gör mest, antog jag. En del var ganska vanliga, en del var klart udda och de allra, allra flesta var snälla. 

När jag var liten var folk runt omkring mej ibland ledsna. Någon kanske rent av var deprimerad och åt medicin. Någon var alkoholist, någon var psykiskt sjuk och pratade med en tant innanför tapeten. Jaha, tänkte jag, de här människorna finns också. Okej.

När jag växte upp, hade folk ibland sorg. Kanske efter en död pappa, en katt som försvunnit eller en häst som sålts från ridklubben. Någons föräldrar bråkade, någons farmor fick cancer. Jag tänkte, jaa, det är ibland ledsamt i världen. Och jag är också ledsen ibland.

Det fanns också lyckliga människor runt mej, så klart. Några var förälskade. Några hade det bra tillsammans med sin familj, och de verkade sällan råka ut för motgångar. Det fanns nöjda människor, en del av dem kanske var tokiga, en del var helt vanliga människor som trivdes med sina liv. Det fanns fula människor som luktade armsvett och stekos och som ändå hade det bra och kramade sina ungar vid skolgrinden. Det finns någon för alla, tänkte jag, de som är snygga och de som luktar armsvett. Faktum vara att jag tänkte att det nog faktiskt oftast var de med armsvett som hade det bäst. De hade på nåt sätt landat i sin egen kropp och var nöjda med det.

Idag pratar vi om en krönika av Mia Skäringer. Hon skriver om den tillgjorda, påklistrade lyckan och de breda smajlen på kändisbilder och på Facebook. Hon vill visa att hon som kändis faktiskt inte alltid är glad, snygg eller vältrimmad. Fine, bra, jag tycker det är en bra text. Men jag vill gärna uppehålla mej i ögonblicket före hennes krönika. I det ögonblicket då vi tror att alla andra har det så mycket annorlunda än vad vi själva har det. Att folk har det så mycket bättre än vi själva. Där vi hinner bli ledsna för att vi inte går omkring hemma i förkläde och ser ut som skälmskt, småkåta kändismamma-kopior och bakar chokladdrypande cupcakes. När vi hinner tänka att de snygga kändisarna aldrig måste springa in och panikbajsa på tågtoan fem minuter innan de ska kliva av i Alvesta. När vi hinner tänka att kändispapporna säkert har en ”liten människa” som tar hand om de värsta bajsblöjorna och alla de skrynkliga skjortorna.

Jag är säkert inte unik, ni andra var säkert ut bland folk också när ni var små. Ni lärde er säkert också att det finns många olika sorters människor, men att vi till slut kan koka ihop oss alla till en och samma varelse med känslor, rädslor, behov och lustar. Det behöver man inte vara högutbildad eller kändis för att fatta. Man behöver inte speciellt avancerade sociala verktyg för att se vad som är verklighet och vad som är fejk. En bebis kan känna av mer stress bättre än en vuxen i det här högpresterande samhället.

Jag undrar bara när den här hysteriska bilden av ”perfekta människor i perfekta liv” tog över våra egna önskningar om hur vi ville ha det? Ingen tror dej om du säger att du är lycklig med mindre! 

Det finns alltid någon att jämföra sej med; någon som har det bättre eller någon som har det sämre än du. I Sverige har vi förmånen att kunna vilja ha mer och mer, för det har vi oftast råd med. Frågan är om det är det som är lyckan. Eller om det är känslan av att inte ens behöva jämföra?

När det kommer till lycka, är det nämligen inte speciellt svårt att avgöra vad som är fejk. 

Jag förtjänar väl också ett tack?

Vi erbjuder den bästa barnsjukvård man kan få i världen. I Sverige är vi extremt duktiga på att vårda barn i alla åldrar, och flera kliniker arbetar med FN:s barnkonvention som ledstjärna. Det innebär bland annat att vi skyddar flyktingbarn och vårdar papperslösa.

Våra patienter har ofta extremt långa vårdtider. Som personal har vi inte bara en patient att förhålla oss till, utan också patienternas föräldrar. På utbildningsdagar med jobbet häromdagen, kläckte jag ur mej att jag tycker det är ovanligt att föräldrar faktiskt anstränger sej för att tacka oss som personal.

Det händer att står de i dörren till expeditionen och säger: ”Ja, då går vi då. Hej, hej.

Och jag tänker: Jaha… Och?

Det handlar om folk som varit på avdelningen med sina barn i månader. Ett tack kanske vore på sin plats?

Och visst tackar många, många föräldrar också. De är tacksamma för att vi som personal låtit den sova en hel natt några gånger i veckan, schasat ut dem från avdelningen och sagt åt dem att gå en sväng i solen och köpa en glass, för att de fått låta telefonen, för att vi fixat saft och kaffe åt dem när de har varit helt slut, för att vi tröstat, matat och tvättat deras barn. Vi kan ju trots allt gå hem efter 7-8 timmar, det kan inte föräldrarna till exempelvis ett prematurfött barn.

I patientenkäter kan vi se att nästa alla är nöjda – väldigt nöjda – med vården. Men, varför inte säga det också?

Jag menar inte att jag tycker folk ska köpa tårtor och chokladaskar till oss. Till syvende och sist är det ett arbete som vi går till, och när arbetsdagen är slut, går vi hem.

Men jag tror inte folk alltid fattar hur otroligt mycket energi vi lägger ner på varenda unge som kommer till avdelningen.

Hur många gånger har vi inte kommit hem till våra egna barn och familjer med tomt själsligt och känslomässigt batteri? Hur många gånger har vi inte kommit hem och gråtit, varit uttröttade, hungriga (för att vi många dagar inte hinner äta ordentligt på jobbet) och irriterade för att arbetsbelastningen varit alldeles för hög? Vi jobbar med extremt små medel, vi lappar och lagar, vi jobbar dubbla skift och extra dagar för att ställa upp för varann och för barnen.

Jag tycker jag och mina kollegor förtjänar ett tack.

På utbildningsdagen blev jag åthutad av en äldre kollega när jag sa detta. ”Vi måste också tänka på vilka vi är här för, de behöver inte tacka oss”, sa vederbörande.

Jo, men det tycker jag. Alla som gör sitt arbete, vad det än må vara, förtjänar tacksamhet från dem som drar nytta av arbetet. Själv tackar jag busschafförer, kassörer i affären, barnens lärare och fritidspersonal. Jag tackar min man och mina barn när vi hjälps åt hemma. Jag tackar mina kollegor på jobbet för dagen, innan jag går hem. Det hör väl till allmänt hyfs och vett. Bara för att jag får lön från skattepengar, så betyder väl inte det att jag ska bli bemött annorlunda?

För ett tag sedan, mitt i en akut situation, när man fruktade ett livshotande tillstånd hos ett barn, var det en pappa som tackade mej. Det betydde otroligt mycket.

”Tack för du gör ditt jobb så bra!”

Tillsammans

Förra veckans tema i Fotosöndag var ”Tillsammans”. Ett ord, ett begrepp och en känsla som ligger mej väldigt nära och varmt om hjärtat.

Ensamhet, utsatthet och utanförskap präglar samhället i stort. Ensamkommande flyktingbarn, ensamma gamla, ensamma föräldrar. Vi sitter ensamma i våra bilar på väg till jobbet, eller var och en för sej på pendeltågsperrongen (som en annan Fotosöndag-deltagare så fint fångat).

Många familjer kämpar för att få ihop tid tillsammans. Par försöker hitta tid tillsammans genom resan bort en helg, kanske för att reparera den ensamhet de känner i relationen till vardags.

Fantastiske Jan Nordström har fotograferat Kalmar FF:s a-lag under lång tid och gjort en fin bok som heter ”Tillsammansheten”. Jag älskar det uttrycket! Som en motpol till ensamheten – tillsammansheten. Var vi hittar vår tillsammanshet är olika. Vi som har familj och barn, har den varje dag över middagsbordet, på fotbollsträningen eller på semestern. Andra har sitt lag, sina kollegor eller föreningsliv. Jag tror det finns en gemenskap för alla, och vi som har den måste dela med oss, bjuda i dem som inte har någon.

Mitt bidrag är inspirerat av bilderna som Allan Tannenbaum tog på John Lennon och Yoko Ono i New York 1980. När man tänker på ett par som verkligen hörde ihop, kan man inte låta bli att tänka på de två, tycker jag. Det känns verkligen tragiskt, onödigt och sorgligt att de inte fick fortsätta att dela med sej till oss andra av sitt överflöd av kärlek.

Bilden är tagen i vårt vardagsrum. Kameran fick stå på stativet uppe på matbordet, och jag hoppade (som vanligt) upp och ner och satte i gång självutlösaren. Först var jag lite missnöjd med att golvet syns i ett hörn, men tyckte så småningom att bröt lite schysst mot det vita lakanet. Symbolen yin/yang var ursprungsidéen, kan vi rulla ihop oss så mycket? Tycker det blev fint hur vi håller om varandras fötter, hur skuggan mellan oss ser ut som något som fogar ihop oss, det grå går ut i det vita respektive svarta. Min vita nacke blir pricken i den svarta och min mans hår blir pricken i det vita fältet.

Vi är så här mycket tillsammans. Vi hör ihop. Jag brukar skoja och säga att oss får man dela på med kniv, och det stämmer nästan. Vi är inte bättre än två halvor utan varann, vi blir båda bättre när vi är tillsammans..

Nu gäller det

”… och vi gjorde det utan att hoppa bungyjump!”

Vi satt på bänken intill odlingslotten med varsin kaffekopp. Vi satt där och var närvarande, i nuet, mitt i livet. Vi gjorde det utan att hoppa utför ett stup.

Allt som behövs egentligen är kanske fågelkvitter, en kaffemugg, lite sol eller vad man nu gillar. Man kan kalla det att ”fånga dagen”, mindfulness eller vad man vill. Många letar och tycker det är så förtvivlat svårt att hitta ögonblicket.

Är vi så jagade att vi inte hinner fatta när vi är lyckliga?

Att göra mer av det som gör mej lycklig. Eller att allt jag gör ska vara sånt jag verkligen vill göra och sånt som gör att jag mår lite bättre för varje dag. Det känns som ett viktigare livsmål än att göra en lång lista på allt som måste ses och göras innan jag dör.

Avtryck

Temat för veckan är Avtryck. Känner direkt att det är ett tema som inspirerar.
Jag börjar fundera på vad vi lämnar för avtryck som människor, många av av oss är så angelägna om att göra skillnad och synas. Vi vill påverka och höras. Vi vill göra våra barn till bättre människor än vi lyckats bli, vill att de ska lyckas, prestera, ta en plats.
Många är de monument som rests över människor som tycktes viktiga. Att gå till eviga vilan i anonymitet är det få som vill.
I samisk kultur är det finaste att lämna jorden utan att lämna ett enda spår efter sej. Inga rösen, stigar, brutna kvistar. Människan ska inte ha tagit störst plats. Sympatiskt.
Som förälder tänker jag ofta på hur jag påverkar mina barn. Jag har verkligen varit ”oroshjärtat” i Tomas Andersson Wijs låt. Jag har vänt och vridit på mej själv och min person för att anpassa mej efter andra. Och för att passa in i ett liv som jag inte trivdes i.
Det bilden visar är den bundenheten, uppgivenheten och den hopplösa känslan. Den som jag var förr. Jag har lämnat det där bakom mej.
Ville inte lämna det avtrycket.
http://open.spotify.com/track/7e23IRd9mP438iyV6Slvo7

20120408-194836.jpg