Jag ser en film om några bönder, de är 80-plus och bär mjölsäckar, mockar skit och kör in ved. Frun i huset dukar fram bröd, smör och ost. Hon bakar bröd och matar vedspisen med björkpinnar.
Jag överväldigas av en känsla av att jag inte kan någonting. Jag har tappat kontakten med det ursprungligt mänskliga, händernas arbete, tankens frihet. De här människorna kan så mycket; om livet och döden.
Jag tänker på det där, medan bönderna hummar över kaffe och ostsmörgås. Klockorna tickar och tockar och flugorna surrar. En katt stryker sej mot ett stolsben i köket, en välanvänd hand sträcks ned och kliar katten på huvudet.
Ute i lagården lapar en kattunge rykande varm mjölk från ett smutsigt fat. En kalv reser sej ur halmbädden på taniga, knotiga ben. Bönderna kör ett vedlass från skogen över frostiga marker, där tjälen bär tyngden av traktor och släp.
Det finns ingen misär där, för visst, du satt och tänkte misär nu? Skitiga bönder i skitiga kläder som drar in smuts och lort på köksgolvet. Slita och släpa med ved och gödsel. Äcklig, spenvarm mjölk.
Många säger sej vara rädda för döden. Jag tror fler är rädda för livet. Därför begränsar vi oss, låser oss i tillrättalagda beteenden och mönster. Få ändrar väg eller får andra att höja på ögonbrynen. Man vill inte verka tokig eller ta ett arbete under någon viss akademisk nivå.
Våra liv är så rena, så pasteuriserade och fixade att vi inte tolererar när något luktar, är skevt eller solkigt. För vi är ju bättre än så! Vi är för bra för att avundas någon som med sin smutsiga, valkiga hand som i godan ro kliar en katt på huvudet. Någon som aldrig druckit espresso i någon blankpolerad kaffebar, som fortfarande tror på Gud, som inte har tv eller dator.
Frågan är snarare vem som har det bra?
Vi med våra vitamintabletter, bokstavskombinationer och odefinierbara gnagande rastlöshet?
Eller bönderna där i filmen, som lyssnar på väderleksrapporten en dag i taget, med fötterna på jorden?
